fredagen den 31:e december 2010

VISSTE NI ATT DET PÅGÅR EN TÄVLING VARJE LOVDAG PÅ FRIDASKOLAN?

Varje dag på jullovet vässas tävlingsklorna på skolan och förskolan. Klockan tio varje jobbardag så smäller det till ordentligt. Det utspelas nämligen ett prestigefyllt derby mellan skolan och förskolan. Lite för att skapa stämning och uppskattning för de i personalen som sliter när andra är lediga. Personal och barn samlas runt kaffetermosen och spänningen är olidlig. Vad har Kamp hittat på för galenskaper idag? Under denna jul är det frågesport och sant eller falskt frågor som gäller. Kniviga frågor kring mycket värdelöst vetande som kräver en enorm allmänbildning eller kanske bara ren och skär tur.

Hur många gånger per dag kan en hamster para sig?
Växer ditt hår mer om du är förälskad?
Har människan och giraffen lika många halskotor?
Vilket bilmärke har Mr. Bean?
Till vilken ö gick den första svenska charterresan?
Brukar en svensk man simma över Öresund varje år med en guldfisk i munnen?
Är shoppingvagnen den näst vanligaste fyrhjulingen?
Hur många golfbollar finns på på månen?

Ovanstående är bara några högintellektuella spörsmål som avhandlas under stort allvar. Just nu leder förskolan med 3 - 2, men det återstår ju några dagar efter nyår också. En godispåse ges som pris varje dag, men det är ju äran som är det viktigaste. Och att man kan ringa och reta förlorarna för dagen.
Tänk vad roligt man kan ha det......
Grete och Lars ( även om han klagar en del på domaren ) har varit tongivande i fritidslaget, medan Asplund och Stina haft framgångar nere på förskolan. Må bästa lag vinna när tävlingen avslutas den 5/1. Tove tar nu över tävlingsansvaret de tre sista dagarna. Lycka till!




torsdagen den 30:e december 2010

TRE RIKTIGT BRA FILMER

Det brukar inte bli filmbesök på Forum så värst ofta. TV - soffan, träningar, jobb eller bra böcker är tuffa konkurrenter som gör att biobesöken med åren blivit allt mer ovanligare. Dock är jag medlem i Trollhättans filmstudio - vilket jag varmt kan rekommendera. Denna jul har jag faktiskt sett tre riktigt bra filmer på biograf Forum hemma i Trollhättan. Väl bekomme - och ta dig lite tid och gå och se dessa " rullar ". Det är de värda. Fast på tre helt olika vis.


1. SVINALÄNGORNA

BETYG: MVG

Svinalängorna en fullträff

Pernilla August regidebut är av ett sällsamt slag. Svinalängorna hör nämligen till den skara filmer som inte bara är djupt drabbande första gången man ser dem – i det första intryckets emotionella intensitet – utan också har förmåga att röra till tårar vid andra och tredje sittningen.
Förklaringen ligger delvis i att Susana Alakoskis förlaga, denna tragiska uppväxtskildring, är så stark. Men främst i den imponerande hantverksskicklighet med vilken August och hennes medarbetare har byggt vidare på berättelsen och skapat ett välsvarvat filmdrama.
Genidraget i filmversionen, signerat August och manusförfattaren Lolita Ray, är att tillföra en ramhandling till bokens historia. Svinalängorna börjar nu i en vit villa med generöst ljusflöde där barnen uppvaktar föräldrarna med frukost på sängen. En lycklig kärnfamilj mitt i medelklassen anno 2010, som tagen ur en tysk reklamfilm. Så ringer telefonen, Leena (Rapace) lyfter på luren och hör sin mammas röst.
Klipp till 70-tal, där vi möter vi tolvåriga Leena (Tehilla Blad) som med lillebror och föräldrar flyttar till ett miljonprogramområde i Ystad kallat Svinalängorna. Föräldrarna, finska invandrare, är periodare och genom Leenas ögon skildras familjens nedåtgående spiral – hur hoppet som spirar vid flytten förbyts i ett liv bakom fördragna gardiner med alkohol, misshandel och vanvård. Filmen blir så en berättelse om svår uppväxt, men också om förträngning, minne och klassresor.
Det är vanskligt med filmer som blandar tidsplan; nutiden blir ofta en återblickande utsiktspunkt utan egen berättelse. Men här fungerar det ypperligt, inte minst på grund av speglingen mellan de bägge Leenorna och deras familjer. Tolvåringen skriver ner ord i sin anteckningsbok med förklaringar, för att bemästra språket och världen som föräldrarna med sin stapplande svenska inte kan. Orden blir berättarrösten som glatt bockar av alla plus i nya lägenheten: rinnande vatten, parkettgolv, kontrakt. Allt de inte hade i sin dragiga etta i Helsingfors.
Men hos den vuxna klassresenären kontrolleras inte världen längre av att behärska ord. Leena har städneuroser, vänder på tandborstar och ställer skor på rad. Noomi Rapace spelar utmärkt och överspänt med de små ansiktsmusklerna; rynkor som uppstår av den rent fysiska ansträngningen i att konfrontera mamman på lasarettet. Att den vuxna Leena dessutom enbart är i Ystad om natten – på sjukhus och i en sunkig lägenhet full av flyttkartonger – ger filmen drag av en mardröm hon länge har försökt skaka av sig.
Och det är en njutning att se hur välgjord Svinalängorna är i varje beståndsdel. En smart rollbesättning toppas av Ville Virtanen och Outi Mäenpää som Leenas föräldrar; lika läskiga i fyllan som äckliga i bakfyllan, men också rörande i försöken att göra rätt. Och Åsa Mossbergs klippning som tillsammans med musiken (Sebastian Öberg och Magnus Jarlbo) gör tidsövergångarna så snyggt effektfulla. När familjen sjunger med i Mamma Mu-sången i bilen på väg ner mot Ystad äter sig en mörk, obehaglig ton in i ljudbilden; kameran backar från Volvon upp i himlen innan klippet bak i tiden kommer. Redigering och ljud bidrar även till en viss skevhet, som gör att man förstår hur ett skeende kan vara läskigt ur barnperspektiv – pappa snurrar lillebror i fötterna centimeter från en glasdörr – och till en film som vågar lita på sina tittare, skapa mellanrum och inte ge alla svar.
Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.

2. CORNELIS


Där och då med Cornelis

Cornelis – denne Vreeswijk! Varken förr eller senare har väl hans like funnits – holländaren som behärskade svenska språket med en virtuositet få förunnad, som diktade lika oavbrutet som oförtrutet om högt som lågt och blev en av våra mest älskade trubadurer, som älskade och bråkade, söp och slogs, och som slutade sina dagar i förtid, knappt 50 fyllda. Vem bär väl inte med sig åtminstone någon Cornelislåt i minnet?
Klas Gustafsons biografi Ett bluesliv gavs ut 2006, året innan han skulle ha fyllt 70. Egentligen är det märkligt att det skulle ta så pass lång tid innan hans liv också blev film – men passande nog premiärsätts den på själva årsdagen av hans död. För manus till filmen står Antonia Pyk, som är väl förtrogen med det biografiska materialet.
Filmen börjar i Holland under nazitiden. Cornelis tas från sin familj för att vårdas för tbc. Allt går i en dämpad gråskala. Så vips är han i Sverige, vuxen, på 1960-talet. Vad hände egentligen däremellan? Den som vill söka svaret på sådana frågor får vända sig till Gustafsons bok. Men inledningen är tillräcklig för att ge svar på den grundläggande frågan bakom Cornelis i många stycken tragiska biografi: den demonstrerar det trauma som måste ha präglat hans liv.
Väl i Sverige övergår filmen strax i klara färger. Cornelis upptäcks som musikalisk naturbegåvning. Han får han en gitarr med kommandot spela – och vilket spel det blir! Han turnerar för utsålda hus och säljer slut på sina skivor direkt. Rolling Stones toppar han genast – bara Beatles Help ligger högre på hitlistan…
Men senare börjar helvetet: alkohol och droger, in och ut ur fängelse. Samtidigt: en rasande, nästan skrämmande produktivitet, in i sista stund.
I slutet av filmen finns några få, försonande scener, när Cornelis spelar på Roskildefestivalen under sitt sista år i livet, och möter en helt ny, ung publik som älskar honom, och när han samma år träffar sin vuxne son och sitt första barnbarn. Men mestadels är det ändå en berättelse stämd i moll.
Genomgående är filmen gjord med oerhörd omsorg om detaljer. Över filmens Stockholm vilar en tidstypisk stämning som präglar både gatubilder och interiörer. Skådespelarna är påtagligt porträttlika, även om ingen Hank von Hell i världen kan ersätta den verklige Cornelis.
Men framför allt har musiken fått en helt egen roll i filmen. Sonen Jack Vreeswijks melankoliska originalmusik är ett viktigt inslag. Därtill har Cornelis egen musik återskapats med minutiös noggrannhet. Filmteamet plockade fram gamla inspelningsband från Metronomestudion, och den gamla utrustningen med rullbandspelare fick än en gång komma till heders.
Upptäckten av tidigare outgivet material, jämte en rad alternativa tagningar, måste ha hört till de absoluta höjdpunkterna under filmarbetet. Rent tekniskt har materialet sedan bearbetats i efterhand, dels för att varsamt ersätta Cornelis sångröst med Hank von Hells, dels genom Surround 5.1-tekniken för att ge känslan av att befinna sig på plats, just där och då, när det hände. Samtidigt får musiken gärna ligga kvar i scenövergångar, när Cornelis lämnar studion och går och gör något annat.
Filmer om musiker som lever självdestruktiva liv har nästan blivit en egen genre på senare år, med Walk the Line, om Johnny Cash, som ett av många exempel. Man kunde kalla Chamdins Cornelisfilm för Sveriges svar på genren – på gott och ont.
Den säger kanske varken mer eller mindre om sitt ämne än man kunde vänta. Men den väcker förhoppningsvis mersmak att själv återupptäcka Cornelis, både som poet, som trubadur och som människa

3. FYRA ÅR TILL


Utan byxor i politiken

”Vilken befrielse!” utbrister en rätt kritisk kollega lyriskt när vi går ut från pressvisningen. Och man är benägen att hålla med. Vilken dialog, vilket flyt, var har manusförfattaren, Wilhelm Behrman, gömt sig tidigare? Han har ett förflutet som politisk reporter, och det märks på alla träffsäkra repliker som känns trovärdiga i sammanhanget.
Lägg till det en påfallande bra rollbesättning och en uppfriskande queer kärlekshistoria där två manliga proffspolitiker förälskar sig över blockgränserna. Vi har fått en svensk variant av de senaste årens anglosaxiska komedier och tv-serier i politisk miljö. Den är ju så tacksam som utgångspunkt, full med fallgropar för ofrånkomliga mänskliga snedsteg.
Björn Kjellman är Folkpartiets extremt folkkäre partiledare David Holst. Det är valrörelse och opinionssiffrorna pekar rakt uppåt, Holst verkar kunna räkna med ett bli statsminister. Men så fastnar Kristdemokraterna på fyraprocentsspärren och det blir rödgrön valseger. Allt jobb förgäves för partiledaren och hans ettriga pressekreterare, som även råkar vara hans fru (spelad av regissören Tova Magnusson själv).
När det är dags att ta sig igenom fyra år till i opposition krockar David med en av vinnarna, statsministerns påläggskalv, den karismatiske Martin Kovac (Eric Ericson) – och feromonerna blandar sig ohjälpligt i Riksdagshusets gråa hiss. När det visar sig att båda älskar 80-tals-ikoniska Ratata är det kört. Björn Kjellman gestaltar med rörande tafatthet hur den medelåldersslumrande David vaknar och faller pladask för den självsäkrare Martin.
Man måste invända att det går lite väl lätt för David – som är uppfostrad i sträng baptistisk händerna-på-täcket-anda, därtill gift och med krav på ett medialt propert yttre – att acceptera sitt uppvaknande nästan helt utan krisande. Samtidigt som det är just befriande att det skildras så odramatiskt och självklart.
Framförallt är det roligt, och ett par nivåer smartare än en genomsnittlig svensk komedi

onsdagen den 29:e december 2010

VAD SJUTTON HÄNDER PÅ EN SKOLA UNDER ETT JULLOV?



Ja, det kan man undra...Under ett jullov kan det väl inte hända särskilt mycket på en skola. Rektorn sitter säkert och pillar naveln och käkar punschpraliner, säger ni. Men, visst sker det saker även om tempot går ner en aning och att det är bra mycket tystare än under en vanlig skoldag. 
Som detta jullov till exempel. Fritids och förskola håller igång som vanligt. Idag var de små i Fridahallen och lekte. På fritids var det kurragömma som stod på programmet och dessutom en hel del pyssel och spela spel.
I receptionen satt jag själv och skrev en massa mail till olika personer. Budgeten skulle särskådas lite extra och så en rad telefonsamtal som behövde genomföras. Skriva månadsbrev, är alla anställningskontrakt skrivna?, mata fiskarna i akvariet ( som var grymt hungriga efter julen ), prata med huvudkontoret, ha jullovstävling med personalen som jobbar ( idag vann fritids mot förskolan ), planera de första konferenserna, vad händer första skoldagen?, sprätta post, svara i telefon och en rad andra saker. 
Vidare skall skolan städas av Kontor & service personalen och ett helt lass sopor blev ivägkörda till tippen. Nysnö blev skottad. I köket gjordes frukost, lunch och mellanmål. Idag var det köttfärssoppa och pannkakor. I två  av klassrummen pågår dessutom febril aktivitet. Hos niorna lagade Morgan en massa gipsskivor som gått sönder och hos femmorna målar vi om bägge klassrummen. Vår inhyrde och mycket trevlige målare - Johnne rollade väggarna med kraft och fart. Det var liksom dags att renovera och skolans färggrupp brukar vara riktigt duktiga på att välja ut läckra färger.
Så kan det se ut på en vanlig mellandag på en ovanlig skola. Så det så!

tisdagen den 28:e december 2010

PALLA ÄPPLEN MED ÅR 4







Strax innan jul var det dags för Jennifer, praktikant i år 4, att genomföra ett eget idrottspass. Hon valde att eleverna skulle " Palla äpplen ". Ett populärt val bland eleverna som rusade ner i omklädningsrummen och bytte om. Så här såg det ut under lektionen som blev mycket lyckad. Full fart, många skratt, elever som bjöd på sig, bra regler, alla deltog.

måndagen den 27:e december 2010

LENNART GROSIN - EN SKOLFORSKARE VI TAGIT INTRYCK AV

Lennart Grosin om effektiva skolor



Lennart Grosin på Stockholms Universitet har i många år forskat kring varför vissa skolor är bättre än andra, vilka faktorer som styr effektivitet.

När det gäller skolans sociala roll och de frågor som ytligt brukar betecknas som ‘ordning och reda’ är jag däremot kritisk. Forskningen om effektiva skolor visar tydligt att det är nödvändigt att de vuxna i skolan verkligen bryr sig om samt respekterar och möter eleverna på ett mänskligt plan.”

För att en skola skall bli effektiv i vår tid måste rektor och lärare skapa en syntes mellan pluggskolan och omsorgsskolan. Det skulle underlätta för skolorna om politikerna skapade förutsättningar för en sådan pedagogisk förnyelse.”




FORSKNINGSRESULTATEN
Det finns skillnader mellan skolor med avseende på elevers prestationer, sociala anpassning, självkänsla och attityder som inte kan förklaras av deras sociala bakgrund, tidigare kunskaper eller skickligheten hos deras lärare. Allt tyder på att den enskilda skolan spelar en avsevärd roll för prestationsnivån för samtliga elever även sedan man tagit hänsyn till elevernas förkunskaper.
Skoleffekter finns inte bara när det gäller baskunskaper och färdigheter utan också när det gäller mer kreativa resultatvariabler samt elevernas trivsel, självkänsla och attityder







Hittills har forskningen kunnat påvisa ett antal egenskaper och handlingsmönster som utmärker det pedagogiska och sociala klimatet i effektiva skolor: • ett tydligt, visionärt, kraftfullt och pedagogiskt ledarskap från rektors sida som prioriterar skolans kunskapsmål och tar ansvar för undervisningskvalitén i skolan
• utvecklat samarbete mellan skolledning och lärare och mellan lärarna sinsemellan om mål och innehåll i undervisning och fostran;
höga förväntningar på elevernas resultat och anpassning med utgångspunkt från att alla kan nå målen och att skolans och undervisningens kvalitet är avgörande för om de gör det, inte deras sociala eller ännu mindre deras etniska bakgrund;
uppmuntran för bra arbete;
utvärdering av kunskaper och elevernas sociala anpassning;
gemensamma sociala spelregler samt ordning och reda utan förtryck;
positiva relationer mellan lärare och elever som bygger på ömsesidig respekt och ett elevfokuserat förhållningssätt för att tillgodose elevernas mänskliga och sociala behov i skolan.
lärarna uppträder som förebilder och auktoriteter


Det pedagogiska och sociala klimatet i en skola utgörs dock inte främst av ett antal tumregler och handlingsmönster. Det handlar snarare om djupt liggande värderingar och förhållningssätt hos skolledning och lärare om vad skolan är till för, vilken roll den kan och bör spela i barns och ungdomars utveckling och hur relationerna mellan lärare och barn och ungdomar bör utformas.

Ni känner säkert igen en hel del av dessa rader från våra Fridariktlinjer.

söndagen den 26:e december 2010

KLASSIKER PÅ SKOLGÅRDEN

Visst kommer ni ihåg dessa fenomen!!!

1. TWISTBANDET
2. HOPPREPET
3. KASTISAR
4. HOCKEYBLDER
5. FILMSTJÄRNOR
6. BOLLAR AV OLIKA SLAG
7. HOPPA HAGE
8. POKEMONBILDER
9. KULA
10. GOGOS
11. POGS







lördagen den 25:e december 2010

MASLOVS BEHOVSPYRAMID


Denna modell har alltid följt med mig och mina tankar.
En behovshierarki eller behovstrappa är en förklaringsmodell inom psykologin för hur människor prioriterar sina behov. Modellen presenterades 1943 av den amerikanske psykologen Abraham Maslow i artikeln "A Theory of Human Motivation". Teorin nämner, i sin första version, behov i fem nivåer, vilka omarbetades under 1950-talet. Den primära iden innebär att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan högre mål blir viktiga för individen.
De fem behoven är enligt Maslow (1 är längst ner i trappan & 5 i toppen)
  1. kroppsliga behov
  2. behov av trygghet
  3. behov av kärlek och gemenskap
  4. behov av uppskattning
  5. behov av självförverkligande
Maslow själv definierade dessa behov i en sorts successiv hierarki, men inte i någon tydlig trappa. Flera behov finns samtidigt, enligt Maslow, men individen prioriterar något av dem. Metaforen med trappor har senare uttolkare av Maslows skrifter skapat för att göra modellen tydligare, kanske övertydlig: originalteorin är inte lika entydig men förmodligen mer realistisk.

fredagen den 24:e december 2010

10 LISTA PÅ FILMER SOM HANDLAR OM PLUGGET

Följande lite nördiga lista handlar om filmer som på ett eller annat sätt handlar om skolan eller utbildning. Tror faktiskt att jag påverkats på ett eller annat sätt av allihop. Har jag oavsiktligt missat någon så kommentera gärna.

1. Döda Poeters Sällskap - Robin Williams
2. Elina - som om jag inte fanns
3. To Sir, With Love
4. Pretty In Pink
5. Dangerous Minds - Michelle Pfeiffer
6. Music Of The Heart - Meryl Streep
7. Hets - Stig Järrel
8. Breakfast Club
9. Tusen Gånger Starkare
10. Stand and Deliver

Bubblare:
# Fame
# Lära för livet - Carin Mannheimers TV - serie
# Mr. Holland´s Opus
# Klassfesten

torsdagen den 23:e december 2010

VÅRA VÄNNERS LIV

Måste göra ett litet undantag. Tanken är ju att det mesta ska handla om skolan på ett eller annat sätt. Men dett inlägg utgör ett litet undantag. Fast det hela handlar ju om att nedanstående aspekt påverkar mitt jobb genom att jag blir så glad och sprittig i hela tankesystemet.

Jag vet inte vad serien har gjort med mig. Jag följer normalt inte serier. Vill liksom inte bli låst av att passa dag och tid. Det var åratal sedan jag fastnade. Skulle tro att det var Familjen Macahan senast. Men, nu sa det klick direkt. Det var musiken ( av Sweet Chariot ). Det var skådespelarna. Miljöerna. Blandningen mellan lyckliga livsögonblick och de tyngre stunderna. Igenkänningen. Realismen. Takten. Dialogerna. Jag var fast modell stenhårt. Framförallt är jag grymt avundsjuk på de fyra killarnas kamratskap. De träffas och gör käk en gång per vecka. Allt avhandlas. Verkligen allt! Glädje, sorg, kärlek, partners, föräldrar, barn, jobb, problem, tankar. Matlagningen är viktig och allt sköljs ner med några glas vin. Det är djup kamratskap blandat med ironi, livscoachning, uppmuntran och många skratt. Avundsvärt!! Så skulle jag vilja ha det själv ( var beredda polare - jag kommer att dra igång något inom kort ).
Under det sista avsnittet i måndags grät jag floder. Vet inte ens varför jag snyftade. Det var inte så sorgligt, men karaktärerna har en sådan charm och mänsklig gestaltning att de skickar iväg empati med kraft.


Så här skrevs det om serien innan den började sändas!! Lite negativt formulerat. Gissar att utvärderingen får ett betydligt högre betyg.


Så var det dags för ännu en svensk serie. SVT storsatsar just nu på tv-dramatik, med både historisk fördjupning och samtidsskildringar som Våra vänners liv i tio avsnitt, med sändningsstart igår.
Flera serier på sistone har handlat om det nya Sverige, om förortsliv och kulturmöten, men här verkar det mesta i den vägen lysa med sin frånvaro. Vännerna som står i centrum är fyra killar i 35-årsåldern från Stockholms innerstad, alla vita och svenska förstås. Pontus, Mats, Olle och David – de fyra huvudkaraktärerna binds samman av lika delar långvarig vänskap och självklart manligt samförstånd. För regin står också två män – Henrik Georgsson är huvudregissör, med benäget bistånd från avsnittsregissören Mani Maserrat.
Ytan är snygg och trendig, med sådär lagom många glimtar från Stureplan och andra välbekanta Stockholmsplatser, som skapar stämningen. Och en Ferrari i förbifarten är ju heller inte fel. Överlag tar serien ut svängarna vad gäller miljöskildringen, vare sig det sedan gäller Davids antikaffär, spektakulärt inredd, eller en Östermalmsvåning bebodd av ett äldre par, där draperierna är precis så tunga och möblemanget så antikt som myterna vet berätta. Castingen är lika genomarbetad, och med Shanti Roney, Jacob Ericksson, Gustaf Hammarsten och Erik Johansson i rollerna finns goda garantier för en välspelad serie. Dessutom flyter dialogen ovanligt lätt (för manus står för övrigt ytterligare två män, Calle Marthin och Niklas Rockström).
Det heter att serien ska handla om en ny- eller omstart i livet för var och en av de fyra huvudpersonerna. Och nog kan varje tittare, åtminstone de som befunnit sig i samma ålder eller livssituation, känna igen sig i åtminstone några av de bekymmer som drabbar dem. Antingen är det relationsproblem – leda vid singellivet, vånda inför äktenskapet, en oönskad separation – eller sviktande hälsa.
Men – för det finns trots allt ett men – man behöver nog inte vara särskilt politiskt korrekt för att finna serien en smula grabbig, för att nu uttrycka det milt. Dekorativa fruar och flickvänner passerar revy i marginalen och partyminglar. Men de djupaste banden är nog ändå mellan de fyra männen. Howard Hawks gjorde komedier på sådana teman redan under 40-talet, och sedan dess har vi sett det åtskilliga gånger.

Har ni missat allt - www.svtplay.se
Se alla tio avsnitten på raken. Väl investerad tid!! Grymt bra!!




se fram mot tio timmars lättsmält må bra-tv att fly vardagen med under hösten.