lördag 11 december 2010

SKOLRELATERADE DIKTER ATT BEUNDRA

Här följer 2 dikter som jag alltid har haft med mig i livet:
 
"Spela kula" av Sten Selander
Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.


Måste bara bifoga även detta guldkorn. ”När dog Janos Kovac?” heter novellen och den är skriven av Lajos Zihvaly.

”Han gav sig inte tid att tvätta sig om händerna, fastän de var alldeles nedsmetade av fernissa, utan torkade endast av dem på den trasa, som hängde på en spik bredvid dörren. Sedan knöt han ihop bandet på sitt gröna snickarförkläde och tog detta av sig, varefter han borstade bort hyvelspånen från byxorna. Så satte han på sig hatten, och innan han steg ut genom dörren, sade han med ovanligt trötthet i rösten ett ”god natt” till den gamla snickarmästaren, som stod med ryggen mot honom och kokade lim vid spisen.
Ända sedan morgonen hade en egendomlig känsla kommit honom att skaka av frossa. Smaken i munnen var dålig, ibland hade för en stund hyveln i hans hand stannat, och trött hade han måst sluta ögonen.
Han gick hem och åt där utan aptit sin kvällsmat. Han bodde hos en gammal gumma, änkan efter en Ferenc Borka, i ett torftigt litet rum, som en gång varit vedbod.
Den natten – den 4 oktober 1874- klockan en kvart över ett dog snickargesällen János Kovács ien ålder av trettiofem år. Han hade varit en mager, stillsam man med blekt ansikte och rödaktiga mustascher.
Två dagar senare begrovs han. Varken hustru eller barn lämnade han efter sig, bara en syster, som tjänade i Budapest som kokerska hos en bankdirektör Tordai.
Fem år senare dog den gamle snickaren, i vars verkstad han arbetat, och nio år senare vandrade den gamle gumman, som hon bott hos, samma väg. Efter fjorton år lämnade Tordais kokerska, hans syster, det jordiska.
När tjugoett år hade gått –den 6 mars 1895-, satt några droskkuskar på en liten krog i slutet av Kerepesivägen och drack vin vid ett bord, täckt av den sedvanliga rödrutiga duken. Det var långt lidet på natten, klockan kunde var ungefär tre. De stödde armbågarna på bordet, medan de skrattade ofta och högljutt. En otäck besvärande cigarrök drog i virvlar över borden.
De pratade om sina minnen från militärtjänsten. Då sade en av dem , en tjock och rödbrusig kusk, som kallades för Frici:
– En gång, må ni tro , befallde en korpral en av rekryterna att sticka in huvudet i kakelugnen.
Här brast han så ut i skratt, att han slog med handflatan i bordet.
– Rekryten stoppade in huvudet i kakelugnen, och där måste han hundra gånger ropa: Herr Zugführer, melde behorsamst… (Herr plutonchef, jag ber underdånigast att få rapportera…) Stackars karl, där knäböjde han på alla fyra framför kakelugnen, medan vi klatschade till honom där bak, så att vi fick ont i händerna…
– Minns du det, Franci?
Franci nickade.
Den tjocke kusken strök sig över pannan.
– Vad hette nu den där pojken…?
Franci stirrade ut i luften och sade sedan eftertänksamt:
Hm… Kovacs… János Kovács.
Den natten uttalade för sista gången en mänsklig röst János Kovács namn.
Den 10 november 1899 infördes från tobaksfabriken i Obuda till szent János-sjukhuset en arbeterska, som led av hjärtfel. Hon kunde vara omkring fyrtiofem år. Hon lades i första våningen på allmän sal nr 3, låg där tyst och förskräckt, gripen av känslan, att hon skulle dö. De övriga patienterna i sjuksalen sov redan. De rådde skymning, endast i ett blått litet dricksglas lyste rovoljelampans veke.
Arbeterskan stirrade med vidöppna ögon in i halvdunklet och tänkte igenom sitt liv. Hon mindes då en sommarnatt på landet och en yngling med milt blickande ögon, i vars sällskap hon strövade omkring på den doftande ängen –de hade flätat lillfingrarna i varandra – och som den natten gjorde henne från flicka till kvinna.
Den ynglingen var János Kovács, och hans anletsdrag, hans röst och blick återvände då för sista gången. Men vid det tillfället uttalades inte hans namn högt, det flammade blott stumt upp för några ögonblick i den döende arbetarskans tankar.
Året därpå brann i en by den reformerta prästens boställe ned, i vars arkiv de dammiga kyrkböckerna förvarades, i vilka János Kovács’ födelse- och dödsår var antecknade.
I Januari 1901 rådde sträng köld. Framemot kvällen, då det redan blivit mörkt, kröp en trasigt klädd man över bykyrkogårdens dike. Han stal två träkors för att kunna tända en brasa åt sig där hemma. Det ena korset tillhörde János Kovács.
Åter gick två årtionden. 1920 satt i Kecskemét en ung advokat vid sitt skrivbord och inventerade faderns kvarlåtenskap. I tur och ordning öppnade han lådorna och tittade noga på varje papper, ett och ett. På en lapp stod skrivet dålig stavning:
”För polering av två stolar mottagit fyra forinter, 60 kreuzer. Högackningsfult János Kovács.”
Advokaten ögnade igenom räkningen, rev sönder den och slängde den i papperskorgen. Morgonon därpå bar jungfrun ut den och tömde dess innehåll i bortre ändan av gården.
Tre dagar senare regnade det. Den sönderrivna lappen genomdränktes alldeles, och blott så här mycket blev kvar av den: J…Ková… allt det andra plånades ut av regnet. Bokstaven J kunde knappas urskiljas längre.
Sedan regnade det inte på länge. Begravna i dammet och soporna låg där och teg endast dessa få bokstäver : J… Ková…, de sista bokstäverna , de allra sista detaljerna av de linjer, som påminde om János Kovács.
Några veckor därefter dånade himlen och öste regnet ned, som om det skulle ha hällts ur kannor. Den eftermiddagen suddades också de dittills bevarade bokstäverna ut. Längst höll sig bokstaven v, ty där staplarna möttes i den, hade János Kovács tryckt hårdare med pennan. Till sist utplånades också den av vattnet.
Och då, just i det ögonblicket – fyrtiosex år efter hans död – upphörde för alltid, försvann för alltid från jorden snickargesällen János Kovács.”
Lajos Zihaly


































Inga kommentarer:

Skicka en kommentar