1. SVINALÄNGORNA
Svinalängorna en fullträff
Pernilla August regidebut är av ett sällsamt slag. Svinalängorna hör nämligen till den skara filmer som inte bara är djupt drabbande första gången man ser dem – i det första intryckets emotionella intensitet – utan också har förmåga att röra till tårar vid andra och tredje sittningen.
Förklaringen ligger delvis i att Susana Alakoskis förlaga, denna tragiska uppväxtskildring, är så stark. Men främst i den imponerande hantverksskicklighet med vilken August och hennes medarbetare har byggt vidare på berättelsen och skapat ett välsvarvat filmdrama.
Genidraget i filmversionen, signerat August och manusförfattaren Lolita Ray, är att tillföra en ramhandling till bokens historia. Svinalängorna börjar nu i en vit villa med generöst ljusflöde där barnen uppvaktar föräldrarna med frukost på sängen. En lycklig kärnfamilj mitt i medelklassen anno 2010, som tagen ur en tysk reklamfilm. Så ringer telefonen, Leena (Rapace) lyfter på luren och hör sin mammas röst.
Klipp till 70-tal, där vi möter vi tolvåriga Leena (Tehilla Blad) som med lillebror och föräldrar flyttar till ett miljonprogramområde i Ystad kallat Svinalängorna. Föräldrarna, finska invandrare, är periodare och genom Leenas ögon skildras familjens nedåtgående spiral – hur hoppet som spirar vid flytten förbyts i ett liv bakom fördragna gardiner med alkohol, misshandel och vanvård. Filmen blir så en berättelse om svår uppväxt, men också om förträngning, minne och klassresor.
Det är vanskligt med filmer som blandar tidsplan; nutiden blir ofta en återblickande utsiktspunkt utan egen berättelse. Men här fungerar det ypperligt, inte minst på grund av speglingen mellan de bägge Leenorna och deras familjer. Tolvåringen skriver ner ord i sin anteckningsbok med förklaringar, för att bemästra språket och världen som föräldrarna med sin stapplande svenska inte kan. Orden blir berättarrösten som glatt bockar av alla plus i nya lägenheten: rinnande vatten, parkettgolv, kontrakt. Allt de inte hade i sin dragiga etta i Helsingfors.
Men hos den vuxna klassresenären kontrolleras inte världen längre av att behärska ord. Leena har städneuroser, vänder på tandborstar och ställer skor på rad. Noomi Rapace spelar utmärkt och överspänt med de små ansiktsmusklerna; rynkor som uppstår av den rent fysiska ansträngningen i att konfrontera mamman på lasarettet. Att den vuxna Leena dessutom enbart är i Ystad om natten – på sjukhus och i en sunkig lägenhet full av flyttkartonger – ger filmen drag av en mardröm hon länge har försökt skaka av sig.
Och det är en njutning att se hur välgjord Svinalängorna är i varje beståndsdel. En smart rollbesättning toppas av Ville Virtanen och Outi Mäenpää som Leenas föräldrar; lika läskiga i fyllan som äckliga i bakfyllan, men också rörande i försöken att göra rätt. Och Åsa Mossbergs klippning som tillsammans med musiken (Sebastian Öberg och Magnus Jarlbo) gör tidsövergångarna så snyggt effektfulla. När familjen sjunger med i Mamma Mu-sången i bilen på väg ner mot Ystad äter sig en mörk, obehaglig ton in i ljudbilden; kameran backar från Volvon upp i himlen innan klippet bak i tiden kommer. Redigering och ljud bidrar även till en viss skevhet, som gör att man förstår hur ett skeende kan vara läskigt ur barnperspektiv – pappa snurrar lillebror i fötterna centimeter från en glasdörr – och till en film som vågar lita på sina tittare, skapa mellanrum och inte ge alla svar.
Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.
Förklaringen ligger delvis i att Susana Alakoskis förlaga, denna tragiska uppväxtskildring, är så stark. Men främst i den imponerande hantverksskicklighet med vilken August och hennes medarbetare har byggt vidare på berättelsen och skapat ett välsvarvat filmdrama.
Genidraget i filmversionen, signerat August och manusförfattaren Lolita Ray, är att tillföra en ramhandling till bokens historia. Svinalängorna börjar nu i en vit villa med generöst ljusflöde där barnen uppvaktar föräldrarna med frukost på sängen. En lycklig kärnfamilj mitt i medelklassen anno 2010, som tagen ur en tysk reklamfilm. Så ringer telefonen, Leena (Rapace) lyfter på luren och hör sin mammas röst.
Klipp till 70-tal, där vi möter vi tolvåriga Leena (Tehilla Blad) som med lillebror och föräldrar flyttar till ett miljonprogramområde i Ystad kallat Svinalängorna. Föräldrarna, finska invandrare, är periodare och genom Leenas ögon skildras familjens nedåtgående spiral – hur hoppet som spirar vid flytten förbyts i ett liv bakom fördragna gardiner med alkohol, misshandel och vanvård. Filmen blir så en berättelse om svår uppväxt, men också om förträngning, minne och klassresor.
Det är vanskligt med filmer som blandar tidsplan; nutiden blir ofta en återblickande utsiktspunkt utan egen berättelse. Men här fungerar det ypperligt, inte minst på grund av speglingen mellan de bägge Leenorna och deras familjer. Tolvåringen skriver ner ord i sin anteckningsbok med förklaringar, för att bemästra språket och världen som föräldrarna med sin stapplande svenska inte kan. Orden blir berättarrösten som glatt bockar av alla plus i nya lägenheten: rinnande vatten, parkettgolv, kontrakt. Allt de inte hade i sin dragiga etta i Helsingfors.
Men hos den vuxna klassresenären kontrolleras inte världen längre av att behärska ord. Leena har städneuroser, vänder på tandborstar och ställer skor på rad. Noomi Rapace spelar utmärkt och överspänt med de små ansiktsmusklerna; rynkor som uppstår av den rent fysiska ansträngningen i att konfrontera mamman på lasarettet. Att den vuxna Leena dessutom enbart är i Ystad om natten – på sjukhus och i en sunkig lägenhet full av flyttkartonger – ger filmen drag av en mardröm hon länge har försökt skaka av sig.
Och det är en njutning att se hur välgjord Svinalängorna är i varje beståndsdel. En smart rollbesättning toppas av Ville Virtanen och Outi Mäenpää som Leenas föräldrar; lika läskiga i fyllan som äckliga i bakfyllan, men också rörande i försöken att göra rätt. Och Åsa Mossbergs klippning som tillsammans med musiken (Sebastian Öberg och Magnus Jarlbo) gör tidsövergångarna så snyggt effektfulla. När familjen sjunger med i Mamma Mu-sången i bilen på väg ner mot Ystad äter sig en mörk, obehaglig ton in i ljudbilden; kameran backar från Volvon upp i himlen innan klippet bak i tiden kommer. Redigering och ljud bidrar även till en viss skevhet, som gör att man förstår hur ett skeende kan vara läskigt ur barnperspektiv – pappa snurrar lillebror i fötterna centimeter från en glasdörr – och till en film som vågar lita på sina tittare, skapa mellanrum och inte ge alla svar.
Att Svinalängorna mest utspelar sig inom hemmet väggar – filmen är mer privat än boken – gör att kopplingen till dåtidssamhället tonas ner. Men det är också i det instängda som smärtpunkterna finns, i de scener där föräldrarna lever i förnedring och barnen är deras fångar. För det är i familjen som isolerad bubbla vi kan se oss själva. Med eller utan alkoholism och våld i uppväxten så kan nog alla som känt sig udda, osedda, främmande eller oälskade känna igen sig i filmens utsatta och ensamma barn.
Det är så vackert genomfört och så oerhört sorgligt – och så väldigt, väldigt svårt att värja sig mot.
2. CORNELIS
Där och då med Cornelis
Cornelis – denne Vreeswijk! Varken förr eller senare har väl hans like funnits – holländaren som behärskade svenska språket med en virtuositet få förunnad, som diktade lika oavbrutet som oförtrutet om högt som lågt och blev en av våra mest älskade trubadurer, som älskade och bråkade, söp och slogs, och som slutade sina dagar i förtid, knappt 50 fyllda. Vem bär väl inte med sig åtminstone någon Cornelislåt i minnet?
Klas Gustafsons biografi Ett bluesliv gavs ut 2006, året innan han skulle ha fyllt 70. Egentligen är det märkligt att det skulle ta så pass lång tid innan hans liv också blev film – men passande nog premiärsätts den på själva årsdagen av hans död. För manus till filmen står Antonia Pyk, som är väl förtrogen med det biografiska materialet.
Filmen börjar i Holland under nazitiden. Cornelis tas från sin familj för att vårdas för tbc. Allt går i en dämpad gråskala. Så vips är han i Sverige, vuxen, på 1960-talet. Vad hände egentligen däremellan? Den som vill söka svaret på sådana frågor får vända sig till Gustafsons bok. Men inledningen är tillräcklig för att ge svar på den grundläggande frågan bakom Cornelis i många stycken tragiska biografi: den demonstrerar det trauma som måste ha präglat hans liv.
Väl i Sverige övergår filmen strax i klara färger. Cornelis upptäcks som musikalisk naturbegåvning. Han får han en gitarr med kommandot spela – och vilket spel det blir! Han turnerar för utsålda hus och säljer slut på sina skivor direkt. Rolling Stones toppar han genast – bara Beatles Help ligger högre på hitlistan…
Men senare börjar helvetet: alkohol och droger, in och ut ur fängelse. Samtidigt: en rasande, nästan skrämmande produktivitet, in i sista stund.
I slutet av filmen finns några få, försonande scener, när Cornelis spelar på Roskildefestivalen under sitt sista år i livet, och möter en helt ny, ung publik som älskar honom, och när han samma år träffar sin vuxne son och sitt första barnbarn. Men mestadels är det ändå en berättelse stämd i moll.
Genomgående är filmen gjord med oerhörd omsorg om detaljer. Över filmens Stockholm vilar en tidstypisk stämning som präglar både gatubilder och interiörer. Skådespelarna är påtagligt porträttlika, även om ingen Hank von Hell i världen kan ersätta den verklige Cornelis.
Men framför allt har musiken fått en helt egen roll i filmen. Sonen Jack Vreeswijks melankoliska originalmusik är ett viktigt inslag. Därtill har Cornelis egen musik återskapats med minutiös noggrannhet. Filmteamet plockade fram gamla inspelningsband från Metronomestudion, och den gamla utrustningen med rullbandspelare fick än en gång komma till heders.
Upptäckten av tidigare outgivet material, jämte en rad alternativa tagningar, måste ha hört till de absoluta höjdpunkterna under filmarbetet. Rent tekniskt har materialet sedan bearbetats i efterhand, dels för att varsamt ersätta Cornelis sångröst med Hank von Hells, dels genom Surround 5.1-tekniken för att ge känslan av att befinna sig på plats, just där och då, när det hände. Samtidigt får musiken gärna ligga kvar i scenövergångar, när Cornelis lämnar studion och går och gör något annat.
Filmer om musiker som lever självdestruktiva liv har nästan blivit en egen genre på senare år, med Walk the Line, om Johnny Cash, som ett av många exempel. Man kunde kalla Chamdins Cornelisfilm för Sveriges svar på genren – på gott och ont.
Den säger kanske varken mer eller mindre om sitt ämne än man kunde vänta. Men den väcker förhoppningsvis mersmak att själv återupptäcka Cornelis, både som poet, som trubadur och som människa
3. FYRA ÅR TILL
Klas Gustafsons biografi Ett bluesliv gavs ut 2006, året innan han skulle ha fyllt 70. Egentligen är det märkligt att det skulle ta så pass lång tid innan hans liv också blev film – men passande nog premiärsätts den på själva årsdagen av hans död. För manus till filmen står Antonia Pyk, som är väl förtrogen med det biografiska materialet.
Filmen börjar i Holland under nazitiden. Cornelis tas från sin familj för att vårdas för tbc. Allt går i en dämpad gråskala. Så vips är han i Sverige, vuxen, på 1960-talet. Vad hände egentligen däremellan? Den som vill söka svaret på sådana frågor får vända sig till Gustafsons bok. Men inledningen är tillräcklig för att ge svar på den grundläggande frågan bakom Cornelis i många stycken tragiska biografi: den demonstrerar det trauma som måste ha präglat hans liv.
Väl i Sverige övergår filmen strax i klara färger. Cornelis upptäcks som musikalisk naturbegåvning. Han får han en gitarr med kommandot spela – och vilket spel det blir! Han turnerar för utsålda hus och säljer slut på sina skivor direkt. Rolling Stones toppar han genast – bara Beatles Help ligger högre på hitlistan…
Men senare börjar helvetet: alkohol och droger, in och ut ur fängelse. Samtidigt: en rasande, nästan skrämmande produktivitet, in i sista stund.
I slutet av filmen finns några få, försonande scener, när Cornelis spelar på Roskildefestivalen under sitt sista år i livet, och möter en helt ny, ung publik som älskar honom, och när han samma år träffar sin vuxne son och sitt första barnbarn. Men mestadels är det ändå en berättelse stämd i moll.
Genomgående är filmen gjord med oerhörd omsorg om detaljer. Över filmens Stockholm vilar en tidstypisk stämning som präglar både gatubilder och interiörer. Skådespelarna är påtagligt porträttlika, även om ingen Hank von Hell i världen kan ersätta den verklige Cornelis.
Men framför allt har musiken fått en helt egen roll i filmen. Sonen Jack Vreeswijks melankoliska originalmusik är ett viktigt inslag. Därtill har Cornelis egen musik återskapats med minutiös noggrannhet. Filmteamet plockade fram gamla inspelningsband från Metronomestudion, och den gamla utrustningen med rullbandspelare fick än en gång komma till heders.
Upptäckten av tidigare outgivet material, jämte en rad alternativa tagningar, måste ha hört till de absoluta höjdpunkterna under filmarbetet. Rent tekniskt har materialet sedan bearbetats i efterhand, dels för att varsamt ersätta Cornelis sångröst med Hank von Hells, dels genom Surround 5.1-tekniken för att ge känslan av att befinna sig på plats, just där och då, när det hände. Samtidigt får musiken gärna ligga kvar i scenövergångar, när Cornelis lämnar studion och går och gör något annat.
Filmer om musiker som lever självdestruktiva liv har nästan blivit en egen genre på senare år, med Walk the Line, om Johnny Cash, som ett av många exempel. Man kunde kalla Chamdins Cornelisfilm för Sveriges svar på genren – på gott och ont.
Den säger kanske varken mer eller mindre om sitt ämne än man kunde vänta. Men den väcker förhoppningsvis mersmak att själv återupptäcka Cornelis, både som poet, som trubadur och som människa
3. FYRA ÅR TILL
Utan byxor i politiken
”Vilken befrielse!” utbrister en rätt kritisk kollega lyriskt när vi går ut från pressvisningen. Och man är benägen att hålla med. Vilken dialog, vilket flyt, var har manusförfattaren, Wilhelm Behrman, gömt sig tidigare? Han har ett förflutet som politisk reporter, och det märks på alla träffsäkra repliker som känns trovärdiga i sammanhanget.
Lägg till det en påfallande bra rollbesättning och en uppfriskande queer kärlekshistoria där två manliga proffspolitiker förälskar sig över blockgränserna. Vi har fått en svensk variant av de senaste årens anglosaxiska komedier och tv-serier i politisk miljö. Den är ju så tacksam som utgångspunkt, full med fallgropar för ofrånkomliga mänskliga snedsteg.
Björn Kjellman är Folkpartiets extremt folkkäre partiledare David Holst. Det är valrörelse och opinionssiffrorna pekar rakt uppåt, Holst verkar kunna räkna med ett bli statsminister. Men så fastnar Kristdemokraterna på fyraprocentsspärren och det blir rödgrön valseger. Allt jobb förgäves för partiledaren och hans ettriga pressekreterare, som även råkar vara hans fru (spelad av regissören Tova Magnusson själv).
När det är dags att ta sig igenom fyra år till i opposition krockar David med en av vinnarna, statsministerns påläggskalv, den karismatiske Martin Kovac (Eric Ericson) – och feromonerna blandar sig ohjälpligt i Riksdagshusets gråa hiss. När det visar sig att båda älskar 80-tals-ikoniska Ratata är det kört. Björn Kjellman gestaltar med rörande tafatthet hur den medelåldersslumrande David vaknar och faller pladask för den självsäkrare Martin.
Man måste invända att det går lite väl lätt för David – som är uppfostrad i sträng baptistisk händerna-på-täcket-anda, därtill gift och med krav på ett medialt propert yttre – att acceptera sitt uppvaknande nästan helt utan krisande. Samtidigt som det är just befriande att det skildras så odramatiskt och självklart.
Framförallt är det roligt, och ett par nivåer smartare än en genomsnittlig svensk komedi
Lägg till det en påfallande bra rollbesättning och en uppfriskande queer kärlekshistoria där två manliga proffspolitiker förälskar sig över blockgränserna. Vi har fått en svensk variant av de senaste årens anglosaxiska komedier och tv-serier i politisk miljö. Den är ju så tacksam som utgångspunkt, full med fallgropar för ofrånkomliga mänskliga snedsteg.
Björn Kjellman är Folkpartiets extremt folkkäre partiledare David Holst. Det är valrörelse och opinionssiffrorna pekar rakt uppåt, Holst verkar kunna räkna med ett bli statsminister. Men så fastnar Kristdemokraterna på fyraprocentsspärren och det blir rödgrön valseger. Allt jobb förgäves för partiledaren och hans ettriga pressekreterare, som även råkar vara hans fru (spelad av regissören Tova Magnusson själv).
När det är dags att ta sig igenom fyra år till i opposition krockar David med en av vinnarna, statsministerns påläggskalv, den karismatiske Martin Kovac (Eric Ericson) – och feromonerna blandar sig ohjälpligt i Riksdagshusets gråa hiss. När det visar sig att båda älskar 80-tals-ikoniska Ratata är det kört. Björn Kjellman gestaltar med rörande tafatthet hur den medelåldersslumrande David vaknar och faller pladask för den självsäkrare Martin.
Man måste invända att det går lite väl lätt för David – som är uppfostrad i sträng baptistisk händerna-på-täcket-anda, därtill gift och med krav på ett medialt propert yttre – att acceptera sitt uppvaknande nästan helt utan krisande. Samtidigt som det är just befriande att det skildras så odramatiskt och självklart.
Framförallt är det roligt, och ett par nivåer smartare än en genomsnittlig svensk komedi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar