Jag vet inte vad serien har gjort med mig. Jag följer normalt inte serier. Vill liksom inte bli låst av att passa dag och tid. Det var åratal sedan jag fastnade. Skulle tro att det var Familjen Macahan senast. Men, nu sa det klick direkt. Det var musiken ( av Sweet Chariot ). Det var skådespelarna. Miljöerna. Blandningen mellan lyckliga livsögonblick och de tyngre stunderna. Igenkänningen. Realismen. Takten. Dialogerna. Jag var fast modell stenhårt. Framförallt är jag grymt avundsjuk på de fyra killarnas kamratskap. De träffas och gör käk en gång per vecka. Allt avhandlas. Verkligen allt! Glädje, sorg, kärlek, partners, föräldrar, barn, jobb, problem, tankar. Matlagningen är viktig och allt sköljs ner med några glas vin. Det är djup kamratskap blandat med ironi, livscoachning, uppmuntran och många skratt. Avundsvärt!! Så skulle jag vilja ha det själv ( var beredda polare - jag kommer att dra igång något inom kort ).
Under det sista avsnittet i måndags grät jag floder. Vet inte ens varför jag snyftade. Det var inte så sorgligt, men karaktärerna har en sådan charm och mänsklig gestaltning att de skickar iväg empati med kraft.
Så här skrevs det om serien innan den började sändas!! Lite negativt formulerat. Gissar att utvärderingen får ett betydligt högre betyg.
Så var det dags för ännu en svensk serie. SVT storsatsar just nu på tv-dramatik, med både historisk fördjupning och samtidsskildringar som Våra vänners liv i tio avsnitt, med sändningsstart igår.
Flera serier på sistone har handlat om det nya Sverige, om förortsliv och kulturmöten, men här verkar det mesta i den vägen lysa med sin frånvaro. Vännerna som står i centrum är fyra killar i 35-årsåldern från Stockholms innerstad, alla vita och svenska förstås. Pontus, Mats, Olle och David – de fyra huvudkaraktärerna binds samman av lika delar långvarig vänskap och självklart manligt samförstånd. För regin står också två män – Henrik Georgsson är huvudregissör, med benäget bistånd från avsnittsregissören Mani Maserrat.
Ytan är snygg och trendig, med sådär lagom många glimtar från Stureplan och andra välbekanta Stockholmsplatser, som skapar stämningen. Och en Ferrari i förbifarten är ju heller inte fel. Överlag tar serien ut svängarna vad gäller miljöskildringen, vare sig det sedan gäller Davids antikaffär, spektakulärt inredd, eller en Östermalmsvåning bebodd av ett äldre par, där draperierna är precis så tunga och möblemanget så antikt som myterna vet berätta. Castingen är lika genomarbetad, och med Shanti Roney, Jacob Ericksson, Gustaf Hammarsten och Erik Johansson i rollerna finns goda garantier för en välspelad serie. Dessutom flyter dialogen ovanligt lätt (för manus står för övrigt ytterligare två män, Calle Marthin och Niklas Rockström).
Det heter att serien ska handla om en ny- eller omstart i livet för var och en av de fyra huvudpersonerna. Och nog kan varje tittare, åtminstone de som befunnit sig i samma ålder eller livssituation, känna igen sig i åtminstone några av de bekymmer som drabbar dem. Antingen är det relationsproblem – leda vid singellivet, vånda inför äktenskapet, en oönskad separation – eller sviktande hälsa.
Men – för det finns trots allt ett men – man behöver nog inte vara särskilt politiskt korrekt för att finna serien en smula grabbig, för att nu uttrycka det milt. Dekorativa fruar och flickvänner passerar revy i marginalen och partyminglar. Men de djupaste banden är nog ändå mellan de fyra männen. Howard Hawks gjorde komedier på sådana teman redan under 40-talet, och sedan dess har vi sett det åtskilliga gånger.
Har ni missat allt - www.svtplay.se
Se alla tio avsnitten på raken. Väl investerad tid!! Grymt bra!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar